BAKARRIK, ETA DOLUZ
Bakarrik, eta doluz, eta tunika zaharra soinean
sarri ikusten dut neure burua bakardade ilunetan,
belaze ahaztuetan eta arbelezko mendietan
eta maltzur trabatzen nauten leize sakonetan.
Eta diot: Non naiz? Zein lur zaharretan barna
—zein zeru hiletan— edo belardi mututan
habil errari ero? Zein izar ezezagun lilura-
garrirantz noa pauso mantsoz?
Bakarrik, betiereko naiz. Duela mila urteko
paisajea dut inguruan, harrigarriak ez nau harritzen:
bertoko seme sentitzen naiz; eta putzu bako desertuan
edo gailur elurtsuan, berriz aurkitzen dut
jada izan naizen lekua, eta Jainkoaren lakioa
neu osorik atzemateko. Edo deabruaren ziria.
|
SOL, I DE DOL
Sol, i de dol, i amb vetusta gonella, / em veig sovint per fosques solituds, / en prats ignots i munts de llicorella / i gorgs pregons que m'aturen, astuts. // I dic: On sóc? Per quina terra vella, / —per quin cel mort—, o pasturatges muts, / deleges foll? Vers quina meravella / d'astre ignorat m'adreç passos retuts? // Sol, sóc etern. M'és present el paisatge / de fa mil anys, l'estrany no m'és estrany: / jo m'hi sent nat; i en desert sense estany // o en tuc de neu, jo retrob el paratge / on ja vaguí, i, de Déu, el parany / per heure'm tot. O del diable engany.
© J. V. Foix
© itzulpenarena: Gerardo Markuleta